therealspetta

När det mesta känns helt hopplöst finns det två låtar som får mig på bättre humör. Inte för att dom är sorliga och jag blir glad av att någon känner likadant som jag, utan för att dom ger mig hopp på något sätt. I dessa lägen känns det som om dom här låtarna är skriva just till mig. Är det bara jag som känner igen mig?


Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än fanns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vem som helst
äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov
men älskling vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön
och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö

vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö


Lars Winnerbäck - Där elden falnar (Men fortfarande glöder)

Du hade rätt, sångerna kom från andra länder
Vi möttes i ett underland och står på en perrong
Där allt förändras fast ingenting händer
och skymningen är tidlöst vacker
och jag skriver den från en stuga vid en sjö
det är lätt att bli blödig och nostalgisk
fast man bara bytt miljö

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen
vi hade skogarna i söder, drömmarna i väster
och sandade vägar under hjulen
och vi visste ingenting om verkligheten,
ja vi sökte i det stora efter svar
Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har vart kär
Och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dit, sen är man där

I en stad som får en att bli större än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Jag har ingen lust, Jag fastnar framför tv:n när det skymmer
att följa dig i livet och skynda mig hem,
för att fylla på så mycket skåpen rymmer
Jag prata med en vän innan jag reste,
Hon sa du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett

Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp
Där elden falnar men fortfarande glöder
Vi kan inte färdas, bakåt i tiden,
och det skulle bara va ett steg tillbaka
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min tjej
det är så mycket som jag glömmer att bejaka

Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är

Du är min vän, och stormarna i vår blir våra bröder
Våra fäder tacklar av nu, världen är vår
Där elden falnar men fortfarande glöder

Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder
Med drömmen i behåll och med lust att ta vid
Där elden falnar men fortfarande glöder

Hej mina älskade saknade vänner! Jag har inte mkt tid på mig, en dator på 14 pers är ganska så tajt, så jag ville bara säga hej till er! Jag o Josse trivs som fisken i vattnet här uppe: alla är snälla mot oss, stämmningen i huset kunde inte vart bättre, utbildningen är avklarad, sol har vi haft hela veckan, skidåkningen förbättras, och uteställena är prima! Jag o Josse hade vår första lskidektion igår, hon ploga med Oline 6år och jag lärde Melker 3 år att åka lift. Det kommer bli nya Stenmark och Anja av dom ska ni se ;).

Dock vaknar vi varje morgon med den vanliga gamla morgondepressionen man har haft sen man föddes men som nu är ihopblandad med spettalängtan vilket känns tufft för hjärtat!

Så hej och puss på er, nu ska vi äta en härlig söndagsmiddag som antingen blir pasta med fetaost och bacon (man tar vad man har och blandar ihop). Den slår defenitivt fredagens middag som bestod av geggig blodpuddning och havregrynsgröt. Kanske ska man lyxa till det med en påse nötter som kostade 1 kr (då de gick ut den 4 december) till efterrätt!  Sen är det personalfest :).

<3

er också..
shit.

---

I always needed time on my own
I never thought I'd need you there when I cried
And the days feel like years when I'm alone
And the bed where you lie
Is made up on your side

When you walk away
I count the steps that you take
Do you see how much I need you right now?

When you're gone
The pieces of my heart are missing you
When you're gone
The face I came to know is missing too
When you're gone
The words I need to hear to always get me through the day
And make it okay
I miss you



<3

Jag tror alla har vaknat dagen efter en utekväll och känt att något är fel. Man vet att det är något riktigt jobbigt som hänt, men istället för att försöka tänka ut vad det är så förtränger man den negativa känslan, eftersom man antagligen inte vill veta. Så var det för mig igår, söndag. Då syftar jag inte på det faktum att jag kollade ut genom fönstret direkt när jag slog upp ögonen och insåg det var kolsvart. Mitt värkande huvud försökte komma på om jag endast sovit någon timme och det var fortfarande natt och därför även mörkt ute, eller om jag helt enkelt sovit alldeles förlänge, så att det hunnit vara mörkt, bli ljust och sedan mörkt igen. Jag sträckte mig därför efter mobilen för att se vad klockan var. DÅ slog det mig. MOBILEN ÄR BORTA!!!! Efter en hel del ångest accepterade jag det tragiska, gällande både mobilen och att det var det senare alternativet som var anledningen till mörkret.

Hursomhelst, under de närmsta dagarna kommer jag att vara så gott som okontaktbar. Okej det kanske var en liten överdrift men det går åtminstone inte att nå mig på mobilen (som jag förstår att alla vill väldigt ofta). Nej men om jag nu mot förmodan skulle bli poppis och någon skulle få för sig att ringa mig så går inte det. Ni får hålla ut några dagar. Jag måste få det nya simkortet och fixa ny telefon. Sen kan min otroligt övertrafikerade linje bombas som vanligt igen. Dock kommer jag att vara en riktig pain-in-the-ass och behöva allas nummer igen.

Hur, när eller varför mobilen försvann är en precis lika stor fråga för mig som för er. Att detta är den femte gången iår jag trashar eller tappar en mobil tänker jag inte kommentera, inte heller min alkoholnivå i lördags kväll. Om min mamma, eller polisen frågar så tog någon mobilen ur min väska! Jag hade den där hela tiden och jag hade framförallt koll på både mig själv och väskan HELA tiden. Något annat vore väl konstigt? Varför skulle jag inte ha koll på mina grejer? Det har aldrig hänt förut...


(När ändå ämnet namnsdagar står på bordet tycker jag ni ska ta en titt i kalendern och spana in morgondagens namn....)

Idag är det Nobeldagen. Men vem bryr sig om det när vår kära Malin har namnsdag idag? :)
Stort grattis till dig, hoppas att du fick en smarrig namnsdagstårta att mumsa på!



<3

TROTS att jag var duktig nog och fick i mig en resorb igårkväll OCH en imorse, så har jag under hela dagen funderat på:

- hur illa är det om jag lägger en pizza på toan på jobbet
- om jag kommer må bättre eller sämre av att äta
- får jag sparken om jag lägger mig och sover i soffrummet

jag har överlevt dagen, med kankse ett 50tal downs, och sitter nu vid den här plåtburken hemma och har väldigt ont i höften. 'Varför?' kankse ni undrar. Svaret är enkelt: Cykla inte berusad för du kan ramla omkull.
Värre blev det när pappa också skulle hem sent och träffade mig med löv, som räckte till ett träd, på halva jackan. Kul kul kul..
Vi kan konstatera följande:

Men det är bara att bita i det sura äpplen, ladda om batterierna och istället tagga till den makalösa julfesten på fredag! Vi ska möta upp Karlstad kontoret halvvägs, dvs i Arboga. Så då tar en ny kamp mot baksmällan sin början! Och så kommer man kunna bocka av en till grej på att göra listan: 'Att vara dyng i Arboga'


<3

Jag kom att tänka på att vännerna är ju det bästa man har. Älskar er!

Och fan va kul det var igår, Daniela, Lillen, Elina (och Emma!) ... Men var tog alla vägen? Roligt var det i alla fall, det måste vi göra om.

Förresten kom på att jag lovat att posat en bild på "skönt jöö" -  here it comes (med skärmössa och allt haha)