therealspetta

När det mesta känns helt hopplöst finns det två låtar som får mig på bättre humör. Inte för att dom är sorliga och jag blir glad av att någon känner likadant som jag, utan för att dom ger mig hopp på något sätt. I dessa lägen känns det som om dom här låtarna är skriva just till mig. Är det bara jag som känner igen mig?


Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare)

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än fanns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vem som helst
äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem
Snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov
men älskling vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön
och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö

vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö


Lars Winnerbäck - Där elden falnar (Men fortfarande glöder)

Du hade rätt, sångerna kom från andra länder
Vi möttes i ett underland och står på en perrong
Där allt förändras fast ingenting händer
och skymningen är tidlöst vacker
och jag skriver den från en stuga vid en sjö
det är lätt att bli blödig och nostalgisk
fast man bara bytt miljö

Vi hade allt, och friheten var ännu inte stulen
vi hade skogarna i söder, drömmarna i väster
och sandade vägar under hjulen
och vi visste ingenting om verkligheten,
ja vi sökte i det stora efter svar
Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar

Du har vunnit och förlorat, du har sett dig själv i spegeln
Du har vaknat i fel säng, du har vart kär
Och framtiden väntade som en farlig gåta
Man har bråttom dit, sen är man där

I en stad som får en att bli större än man är
Men i en ålder som sätter allt på jorden
Jag trodde att jag visste vem jag var och vad jag ville
Men nu skulle jag inte välja dom orden

Jag har ingen lust, Jag fastnar framför tv:n när det skymmer
att följa dig i livet och skynda mig hem,
för att fylla på så mycket skåpen rymmer
Jag prata med en vän innan jag reste,
Hon sa du måste alltid packa lätt
Som att du alltid är på resa och ännu inte sett vad du har sett

Vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vårt hopp?
Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?
Ser du hur det skymmer, hur färgerna ger opp
Där elden falnar men fortfarande glöder
Vi kan inte färdas, bakåt i tiden,
och det skulle bara va ett steg tillbaka
Jag hatar min rastlöshet, jag älskar min tjej
det är så mycket som jag glömmer att bejaka

Och det är svårt, att tassa på den folkhemska skaran
Varje torn du bygger upp ska nån annan rasa ner
Nån idiot som bara ser sin chans ska ta den
Vem som helst kan avge tomma löften,
och göra hål där de lovar och svär
Det är lätt att hålla käften, och svårare att säga som det är

Du är min vän, och stormarna i vår blir våra bröder
Våra fäder tacklar av nu, världen är vår
Där elden falnar men fortfarande glöder

Om vi ses, bland dimmorna i norr eller i söder
Med drömmen i behåll och med lust att ta vid
Där elden falnar men fortfarande glöder

Jag tror alla har vaknat dagen efter en utekväll och känt att något är fel. Man vet att det är något riktigt jobbigt som hänt, men istället för att försöka tänka ut vad det är så förtränger man den negativa känslan, eftersom man antagligen inte vill veta. Så var det för mig igår, söndag. Då syftar jag inte på det faktum att jag kollade ut genom fönstret direkt när jag slog upp ögonen och insåg det var kolsvart. Mitt värkande huvud försökte komma på om jag endast sovit någon timme och det var fortfarande natt och därför även mörkt ute, eller om jag helt enkelt sovit alldeles förlänge, så att det hunnit vara mörkt, bli ljust och sedan mörkt igen. Jag sträckte mig därför efter mobilen för att se vad klockan var. DÅ slog det mig. MOBILEN ÄR BORTA!!!! Efter en hel del ångest accepterade jag det tragiska, gällande både mobilen och att det var det senare alternativet som var anledningen till mörkret.

Hursomhelst, under de närmsta dagarna kommer jag att vara så gott som okontaktbar. Okej det kanske var en liten överdrift men det går åtminstone inte att nå mig på mobilen (som jag förstår att alla vill väldigt ofta). Nej men om jag nu mot förmodan skulle bli poppis och någon skulle få för sig att ringa mig så går inte det. Ni får hålla ut några dagar. Jag måste få det nya simkortet och fixa ny telefon. Sen kan min otroligt övertrafikerade linje bombas som vanligt igen. Dock kommer jag att vara en riktig pain-in-the-ass och behöva allas nummer igen.

Hur, när eller varför mobilen försvann är en precis lika stor fråga för mig som för er. Att detta är den femte gången iår jag trashar eller tappar en mobil tänker jag inte kommentera, inte heller min alkoholnivå i lördags kväll. Om min mamma, eller polisen frågar så tog någon mobilen ur min väska! Jag hade den där hela tiden och jag hade framförallt koll på både mig själv och väskan HELA tiden. Något annat vore väl konstigt? Varför skulle jag inte ha koll på mina grejer? Det har aldrig hänt förut...


(När ändå ämnet namnsdagar står på bordet tycker jag ni ska ta en titt i kalendern och spana in morgondagens namn....)

- Hej jag heter Daniela och ringer från Motormännens Riksförbund
- Hej!
- Är det (låt säga) Eva?
- Ja, det är det
- Vad bra! För du är ju bilägare, visst stämmer det?
- Bilägare? Nej jag är konstnärinna!
- ...(jag tänker inte ens försöka) Jaha okej, då får jag tacka ändå, Hej då
- Hej då

Så var man tillbaka på hemmaplan efter en helg i London. För mycket pengar och diverse viktiga saker fattigare, men en upplevelse rikare! Förresten så ljög jag, precis som Sandra hade jag också mer pengar än beräknat kvar på kontot, vilket även jag tackar Primark för! Trots att vi inte visade vår uppskattning när vi kom ut från affären tror jag att alla är nöjda såhär i efterhand ;) Hursomhelst vill jag tacka för en underbar helg!

Jag har återigen bevisat att jag är en utav de slöaste människorna på denna jord. Både igår och idag sjukanmälde jag mig från jobbet helt utan anledning. Eller okej, nu ljög jag igen. Men jag tror inte trötthet, motivationsbrist och en sväng av förkylning om jag verkligen känner efter är en helt okej anledning för alla. Men det har iallafall varit riktigt värt det ska ni veta. Under dessa dagar har jag varken lämnat huset eller pyjamasen, däremot har jag lyckats städa mitt rum, läst en bok (ja ni läser rätt!!!), catchat upp lite missad tid av tv-serietittande samt druckit té för en hel armé, om inte två. För er som känner er sugna på att göra samma sak som jag har jag lite tips på hur man gör en trovärdig sjukanmälning:

1. Ring under en tidpunkt då ni är säkra på att det är telefonsvararen som svarar - För att slippa onödiga följdfrågor som kan avslöja er.
2. Ställ gärna väckarklockan och ring obehagligt tidigt - För att garantera en hes morgonröst.
3. Om så krävs kan ni även hålla för näsan en aning - Dock inte för mycket, då kan det verka överdrivet.
4. Låt så ynkliga som möjligt medan ni förklarar att ni ska göra allt för att kunna jobba imorgon! 

Jag hade planer på att min akuta sjukdom skulle hålla i sig även imorgon, men sen återvände jag tyvärr från det blå till verkligheten. Trots att det absolut sista jag vill är att jobba och att jag älskar Mikaelas mammas visdomsord som lyder "rutiner kommer man få nog av i framtiden", insåg jag att det var dags att ta sig i kragen. Notera att detta innebär att jag kommer missa det spännande One Tree Hill-avsnittet kl.16.10. Fan, jag gillar mitt slackerliv bättre... Nåja, slut på deppandet! Jag måste bara avsluta med att säga att jag såg en TV-reklam idag (ja jag har ett spännande liv) där en kristallkrona deltog, antagligen en helt sjuk sådan om Sandra fick bestämma. Och där satt jag i min ensamhet och skrattade högt för mig själv.

Så var det just det här med gratis alkohol... Alla vet ju hur det har slutat förut. Och varför skulle det vara annorlunda den här gången? Igår var det som alla säkert redan vet fredag. Men det var inte vilken fredag som helst, det var som alla säkert också redan vet Halloweenfredag. Det skulle vi på vårt smått alkoholistiska jobb såklart fira. Efter jobbet kl.16.00 serverades det "snacks" och dryck. Alkoholhaltiga drycker, självklart. Så redan vid sexsnåret igårkväll var det kastrullsnurr i min hjärna. Att jag tog tunnelbanan hem medan alla normala människor åkte in mot stan kan vi tala tyst om. Sedan att vi garanterat hade samma alkoholnivå i kroppen, om inte min nivå var en aning högre, behöver vi definitivt inte nämna. Min första tanke när jag vaknade imorse, okej andra, min första tanke handlade om att reda ut det viktigaste; "Vem är jag? Var är jag? Hur har jag hamnat här? Vad hände igår?". Hur som helst, min andra tanke var "Varför har någon spännt fast en jävla järnhjälm runt mitt huvud och sprängt bort alla mina hjärnceller?". Bara för att jag och Malin pratade om att vi inte blev bakis senast i torsdags är det nog just denna akuta sjukdom som drabbat mig. Somliga straffar Gud med detsamma, som man brukar säga. Men jag antar att det är smällen man får ta när man tror att det är en bra idé att hälla i sig okontrollerat många glas på tom mage. Speciellt om man tror att ett besök på Nivå22 efteråt också är en bra idé. Men det tar vi inte ikväll hörrni.. Jag får väl festa loss på resorb ett tag till för att vara fit for fight när det ringer på dörren klockan 7 (Sandra bör satsa på 6). Frågan är fortfarande, var ska vi gå sen?

Jag lovade mig själv senast igår att, av olika orsaker, inte skriva i bloggen. Men som bekant har jag ju inget liv och tänkte att jag lika gärna kan visa ett litet livstecken (även om gränsen mellan liv och död just nu är hårfin). På kuppen kan jag ju även försöka få lite fart på mina s.k. hjärnceller som haft sommarlov sedan studenten. Och när vi ändå håller på skulle jag ju faktiskt kunna skylla detta skrivande på min tacksamhet till Bertil, som nästan slet sig (och oss) till döds för att försöka banka lite vett angående det svenska språket i våra skallar. Nog om det.

Igår var det en mörk, regning och vanlig måndag för vissa, medan det var en mörk, regnig och lite mer än vanlig måndag för andra. Det var nämligen min födelsedag! Det var tydligen dags att fylla 19 stora år. Inför denna onödiga ålder har jag inte haft någon som helst åldersångest, vilket är första gången på flera år. Jag tycker det känns ganska skönt att inte vara 18. För såfort 89orna började bli myndiga (dvs 2 ynka månader efter att jag blev det) har folk sett mig som en utav dem. Alltså en nybilven 18-åring vars intressen är att köpa 3,5or&cigg, vara fullast på krogen och tro att man är äldst i stan bara för att man är det i skolan. Det var okej sålänge det stämde, men under hela 2007 har det faktiskt varit andra bullar. Nu har jag rätt att blänga på de fulla nyblivna 18-åringarna i krogkön utan att själv vara en. Underbart. Jag känner mig liksom mer accepterad i samhället! Dessutom upplyste en mycket vis ung man mig om att det igår bara var 130 timmar (5 dagar) kvar tills jag fyller 10 miljoner minuter. Och jag menar, hur coolt är inte det mina vänner?
På tal om regn fick jag en plattång i födelsedagspresent. Perfekt tänkte jag som hade lovat att för första gången visa mig i utsläppt hår efter, bokstavligt talat, avkapningen. Denna tanke fick jag behålla tills min kära mor gav mig dagens första slag i ansiktet genom att upplysa mig om vädret. Efter några djupa andetag för att undvika ett breakdown, då jag förstått att hon faktiskt menade allvar, bestämde jag mig för att trotsa vädergudarna. Därför hoppade jag in i duschen där även håret fick delta, för att sedan förbereda mig inför föningen. DÄR kom dagens andra slag i ansiktet. För att föna ett hår krävs det såklart en hårfön. Tråkigt nog var det just en sådan som inte befann sig på Älvdalsvägen 179 den 29onde oktober. Förmodligen förstår bara hälften av oss att katastrofen var ett faktum. Eftersom allt var min, för stunden, mindre kära storasysters fel var det också hon som fick sin sovmorgon förstörd tack vare ett utbrott á la Daniela. Hursomhelst bestämde jag mig för att gå vidare även denna gång. Jag vet inte varför jag berättar det här, men jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Och för er som undrar så slutade det med att jag inte kunde debutera som korthårig utan slängde upp skiten i en ful tofs som vanligt.
Trots morgongens panik, kombinerat med SL:s briljanta lösning på "löv på spåren"-problemet, nämligen reducerad fart som orsakar förseningar, hade jag en bra födelsedag. Jag fick många gratulationer, även om säkert hälften av dem var opersoliga sådana på facebook av folk jag aldrig pratar med, bra presenter, god mat, god tårta, en perfekt lunch och nice massage av Lillen under rasterna på jobbet. Tack för det allihopa som känner sig delaktiga! Party blir det däremot i helgen. På lördag fyller jag ju dessutom 10 fucking miljoner minuter, vilket ger oss ännu större anledning att fira.
Så, ja hörrni. Nu var man alltså 19 år. 1 år kvar tills det är kört på riktigt. Jag antar att man borde passa på att vila levern under det kommande året för att minska alkoholist-riskerna, eller vad säger ni?
 

Till er som tog er igenom hela inlägget säger jag Grattis, och till er som förstog mer än hälften finner jag inga ord. Jag är tröttare än tröttast och vet tyvärr inte vad jag pratar om. Förmodligen kommer detta ingå i en minneslucka imorgon. Nu är det dags att sova!



(Om någon känner alkohol-abstinens så är det bara att komma förbi Starbar imorgon då Makalös firar första onsdagen efter löning med Afterwork!)



<3 /Daniela